lovisahc

Jag har alltid varit lite knäpp, lite galen och smått högljud. Oftast väldigt glad, pratsam och framåt. Har alldeles för många gånger tänkt att "STOPP nej! jag måste skärpa mig och va såhär, sisodär och allt det där!". Det sköna är nu att jag har släppt det. Jag orkar inte leva upp till den gulliga och flickiga ytan. Nej jag älskar att ta plats, skratta tills jag får ont i magen på ett kafé eller rapa högt och sen ursäkta mig efteråt. Det låter säkert så himla jobbigt när man läser det såhär svart på vitt. Men de underbara vänner jag har, ja dom har jag ju av en anledning. För att dom gillar mig som jag är. Självklart kan jag va blyg, klok på förhand och betee mig gulligt. I allmänhet måste jag nog säga att jag trivs att vara den jag är. Kanske skulle kunna ta mig tid att fixa mig mer på morgonen eller träna lite hårdare, men det är ju en helt annan bulle?