lovisahc

”Vi måste prata” är nog den mest klassiska göra-slut-repliken. Alla vet vad det innebär. Har man inte själv hört den i verkligheten så har man det definitivt i filmvärlden. Men hur ska man reagera om man får höra den där repliken som kan vända allt upp och ner, antingen till det bättre eller till det sämre. När man väl sitter där, dumpad med rinnig näsa, svullna läppar, klump i magen och det lägsta självfötroendet någonsin så känns det som om det aldrig mer kommer bli bra igen. Hur många gånger vännerna säger att det löser sig, var stark, håll huvudet högt så känns det bara betydelselöst. Den ända man vill höra det ifrån är personen som inte längre finns kvar.

Ska man vara tacksam för att personen sa det face to face? För man har ju hört hur fegt och fult det är att dumpa någon på telefon eller sms. Men det känns inte så tacksamt när man står där och den man älskar inte kan se en i ögonen för att han/hon skäms lite. Men ändå är det ju bara jag själv som skäms. Varför märkte jag inget? Vad gjorde jag för fel? Och nej! Du gjorde inget fel, självklart inte. Du är inte otillräcklig eller oattraktiv. Du är bara inte den jag vill vara med mer. Känns ju inte särskilt bättre det heller.

Efter veckor av medkänsla från andra och sorg så krymper faktiskt klumpen i magen, tårarna blir färre och läpparna är inte lika fylliga och röda som de var. Andetagen har blivit lättare och man skrattar igen, åt ingenting. Dessa saker måste ju vara tecken på att man gått vidare. När man väl känner sig lite starkare, lite bättre och lite snyggare så kan inget längre bryta ner en. Man har ju redan gått igenom det värsta som finns, att förlora någon som tog så stor del av ens hjärta. När regnet faller när man är ute blir man inte sur, man ler. För man har ju som sagt gått igenom något mycket värre än regn. När skorna läcker in så blir man inte trött, man ler. För man har ju redan gått igenom något mycket värre än blöta skor.

Det jag vill komma till är att det finns inget som känns värre än det man gått igenom. Muren man trodde höll innan föll precis som Berlinmuren, helt plötsligt. Men den här gången ska inget knäcka mig, inget kan ta sig igenom. Muren finns inte men känslan av att klarat sig igenom något. Att kunna ställa sig upp efter att ha legat på marken är något att vara stolt över. När mina vänner är ledsna så önskar de att de var lika stark som jag. Men det är inte jag som gjorde det här. Det är faktiskt allt det dåliga och jobbiga. När man väl insett att man är ensam mot världen så ställs så mycket frågor, saker som folk inte ens har något med att göra. Men uppmärksamheten känns bra, på något lustigt sätt. Att man syns och faktiskt kan sträcka på ryggen och säga det rakt ut, ”Jag vart dumpad”. Har man klarat sig igenom det så gör det inte ont och man skäms inte över att säga det. För desto svårare något är, desto starkare blir man. En erfarenhet som jag kommer att ta med mig hela vägen ut.

/ Lovisa hc