När smärtan är som störst det är då man tar till det sista alternativet, att hata det man har älskat bara för att komma över det. Hat gör en blind för verkligheten och för insikt. Hur lättad man än är att man gått vidare med hjälp av det sista alternativet vill man inte behöva använda sig av det igen. Att ta till något man egentligen inte vill ha något att göra med får en att inse hur svårt det är att inte göra det. Komplicera saker känns i slutändan lika jobbigt som trassliga hörlurar eller snö i motvind. För att lösa upp knuten och skydda sig från snön gäller det att inse att hat inte är lösningen på problemet även om det känns som det lättaste. Bara man själv kunde lyssna på det så skulle det kanske funka, men eftersom det känns så onödigt att prova något nytt när man redan vet vad man kan ta till så känns det sista alternativet rätt bra. Har jag möjligtvis fel?
